Alex

Det finns mycket som är roligt med läraryrket. Det är svårt att liksom välja ut något som det absolut bästa. 

 

Vad jag tycker är roligt med att vara lärare:

• Att undervisa. Ja, det är väl egentligen tur att jag tycker att just det är kul. Skrämmande nog finns det otroligt många lärare där ute som faktiskt inte tycker att det är vidare roligt. Jag har mött dem både i min egen yrkeserfarenhet och också när jag själv gick i skolan. Som tur är är de inte så många.
• Ämnet jag kommer att undervisa i. Jag har alltid gillat svenska. Sedan tyckte jag mindre om svenska när jag läste en grammatikkurs på 30 hp. Men vi hittade tillbaka till varandra igen, jag och svenskämnet. Det är kul att syssla med något man själv är intresserad av!
• MÖTET. Ja, mötet med eleverna kan nog faktiskt vara det roligaste. Det senaste året har jag också blivit mer och mer sugen på att jobba på mellanstadiet sen när jag är utbildad, mest för att det är den roligaste åldern vilket gör att jag trivs mycket bättre.
• Kollegor. Att få jobba enskilt, men ändå tillsammans med en hel drös andra lärare som är på väg mot samma mål! Det är fint. 
• Glödlampan. Ja, självklart den lilla glödlampan som tänds ovanför elevernas huvud när något uppenbarar sig. När de förstår eller kommer med viktiga frågor och infallsvinklar. 

Nu har skolan som sagt dragits igång igen. Mitt schema över våren är ganska lätt. Inlämning om några dagar, tenta nästa vecka, sedan ny kurs och sedan går jag inte i skolan på närmare 5-6 veckor. Men nej då, det är inget sådär härligt spontant lov de har lagt in på schemat, så kul ska vi inte ha. Jag ska nämligen skriva uppsats då. "Men vad konstigt", tänker ni. "Du ska ju skriva examensarbete till hösten, ska du verkligen ägna halva våren åt att skriva uppsats då?. Ja, det var väl ungefär så jag tänkte också. Och lägg till att jag redan skrivit ungefär 3 stycken (stora) uppsatser under utbildningen. Jag börjar känna att jag redan har tömt min uppsatshjärna på information samt redan skrivit om det jag tycker är intressant.

 

Men! Ett stort men. Jag har ju det senaste året satt mig in i och blivit väldigt intresserad av feminism och genus. DET är ju jättekul att skriva om! Jättekul, superviktigt och otroligt intressant. Nu ska jag bara komma på någon spännande vinkel av det hela. Det kan ju tyvärr inte enbart handla om genus, det måste tydligen handla om något som har med skola/elever att göra. Fråga mig inte varför (?). Hehehehe.

 

 

Har i alla fall börjat med att köpa en bok! Jag har inte läst den än, men jag tipsar om den ändå. Innehållet verkar vara spännande och den ser fin ut på utsidan. Modig och stark - eller ligga lågt (Red. Lena Kåreland).

 

 

 

Nu är min VFU (praktik) över för den här gången och igår och idag har jag alltså varit tillbaka på Högskolan. 

 

Under den här vårterminens VFU har alla i min klass på Högskolan utfört ett temaarbete i våra klasser "ute på fältet" (som det så fint kallas). Mitt temaarbete handlade om Astrid Lindgren. Väldigt uppskattat i årskurs 4. Väldigt uppskattat av mig med, för jag gillar Astrid Lindgrens böcker. Meningen är nu att efter VFUn skall vi skriva ett arbete kring det temaarbetet vi har gjort. Arbetet skall vara inne på fredag. Jag har inte ens börjat.

 

Jag tänkte faktiskt börjat igår. Vi slutade 10.30 så jag tänkte att jag hade ungefär hela dagen på mig. Men jag gjorde väl ungefär allt annat. Städade och dammsög. Åt en äggmacka. Diskade. Facebookade. Tog bort gammalt nagellack. Läste bloggar. Men när jag var klar med allt det här, då var det ändå tidig eftermiddag så jag hade hunnit börja på mitt arbete. Om det nu inte var så att jag köpte ett nytt expansionpack till mitt Sims häromdagen.

 

 

Sen så råkade det bara bli så att jag satt med det hela kvällen. Men kul var det!

Även om jag ofta längtar ut till "verkligheten" tycker jag att livet som student är bra skönt ibland. Här är ett par tillfällen jag liksom har stannat till, lyssnat på fåglarna, tagit in atmosfären och liksom tänkt "Ibland är livet som student allt skönt":

 

Jag har flera stycken. Både lärare som visat mig hur jag inte vill bli och lärare som inspirerat mig nåt så fantastiskt. 

 

Jag gick ur årskurs nio med underkänt i matematik vilket resulterade att jag inte kom in på någon linje på gymnasiet. Jag fick möjligheten att läsa IV ett år för att plugga upp mitt mattebetyg. Väl på den skolan mötte jag den första läraren som inspirerade mig till att bli lärare "när jag blir stor". Hon var mattelärare och jag har alltid avskytt matte. Det känns som en rätt kass ekvation. Men tydligen så förstod jag mer än vad jag visste. Och tydligen hade hon rätt bra koll på hur en bra lärare skall agera och hjälpa. Efter ett år på IV hade jag, med den här lärarens vägledning och undervisning pluggat 3 års högstadiematte och nått upp till betyget godkänt och jag kom till slut in på en "vanlig" gymnasielinje.

 

Och det var väl ungefär det sommarlovet mellan IV och gymnasiet som jag började fundera kring min framtid "på riktigt". Vad vill jag bli? Vad vill jag göra? Vad är viktigt för mig? Vad har jag för förebilder osv osv? 

 

Jag upptäckte att det inte fanns så många alternativ, jag ville bara en sak. Jag bestämde mig alltså när jag var 16-17 år att jag skulle bli lärare, och snart är jag där! Det finns fler lärare som påverkat mig along the way, men dem tar vi en annan gång!

 

För det mesta när man träffar nya människor är det lite saker man liksom checkar av för att få ett grepp om personen. En fråga som brukar komma ganska snabbt är "Jaha, och vad gör sysslar du med då?" och mitt svar har varit detsamma i lite mer än 3 år: "Tja, jag pluggar till lärare". Svaren jag brukar få på det skiljer sig lite men det brukar låta ungefär såhär: "Ööööh. Okej. Varför det?".

 

Vad är det för attityd egentligen? Alla har gått i skolan. Alla har haft flera olika sorters lärare. Alla har lärt sig mycket i skolan, och väldigt mycket på grund av läraren som faktiskt stod där framme vid tavlan. Varför är det så konstigt att någon faktiskt vill bli lärare? Är det så hemskt? Nej. Är eleverna så hemska? Nej (ibland). Är lönen verkligen så hemsk? Nej, lönen är verkligen inte så hemsk även om det självklart finns plats för förbättring (som med allt annat). Är lärare hemska? Nej. Är skolan en hemsk plats? Nej, inte det heller.

 

 

 

Jo. Fram tills att jag gick på gymnasiet hade jag väldigt få lärare som jag faktiskt tyckte om. För det är också viktigt! Det handlar inte enbart om att läraren kan det hen snackar om, utan andra saker ska stämma också. Sedan så var jag en grovt omotvierad elev vilket egentligen kan ha bidragit till den dåliga relationen jag hade med lärare när jag gick på högstadiet. Men det var lite som att de liksom hade gett upp. Jag kände väldigt sällan att någon trodde på mig och att lärarna inte förväntade sig så mycket av mig. Det sänker motivationen till skolarbete rätt så rejält. Och det för mig vidare till min första anledning till varför jag ville bli lärare från första början. Jag ville vara den som trodde på någon när kanske inte någon annan gjorde det. Eftersom att jag vet att det betyder himla mycket.

 

Den anledningen bär jag fortfarande med mig såklart, men min största anledning nu för tiden till mitt val av yrke är kort och gott: Det är roligt! Jag tycker verkligen det är kul. Med lektionsplanering, att undervisa, att träffa barn&ungdomar och att vara mitt i där allt händer! 

 

 

Det är därför jag vill bli lärare, för allt det där och mycket mer men som vi kanske tar en annan gång. Tjing!

Hej!

 

Jag har som sagt VFU (Verksamhetsförlagd utbildning) just nu. Eleverna tror att jag har prao hos dem. Principen är väl ungefär den samma så jag har inte direkt rättat dem. En kille i första klass frågade mig häromdagen vem jag var och vad jag gjorde där och jag svarade väldigt vuxet "Jag är student och ska bli lärare så jag är här för att lära mig hur jag ska göra för att bli duktig på det", varpå han skrek tillbaka "Nej du, det tror jag inte på! Jag tror inte på att du är president!" och så sprang han iväg utan att ge mig en chans att förklara att jag faktiskt sa student och inte president. Kan riktigt se hur det viskas i korridorerna om att jag tror att jag är president. Men visst, varför inte? Jag visar ju att man ska ha höga ambitioner i livet i alla fall. 

 

 

Nu är det såhär, jag har fått äran att vara bloggande lärare (även om jag inte riktigt är klar än!) i samarbete med Hanapee och fordetvidare.se. Och på tal om För det vidare. Vilken fin, bra och viktig kampanj! Jag kände med en gång, att det här vill jag vara med på! Och det fick jag, och glad är jag för det. 

 

Med tanke på det kommer jag att skriva mycket om läraryrket, min framtida yrkesroll, hur jag är och vill vara som lärare, förebilder jag har inom yrket och rent alltmänt vad jag tycker om skola/lärare osv! 

 

Såhär står det bland annat på fördetvidare.se:

 

Vem är jag?

 

Jag är Alexandra. Jag är student. Jag är boråsare. Jag är snart lärare. Jag är en dotter, en syster, en flickvän, en moster och en vän. Jag är mycket. Jag är jag. 

 

Hej vänner!

 

Nu har det gått nästan ett helt år sedan sist. Vad har hänt sen dess?

 

Jag fick sommarlov. 
Ja, precis, jag gick på sommarlov. Spenderade den mesta tiden hemma i Sverige och i Borås men stack iväg på charter i augusti med två vänner. Perfekt avslut på ett sommarlov!

 

 

 

Hösten spenderade jag nästan oavbrutet i Högskolans bildsal. En av de mest givande kurser jag har läst och har alltså fått ägna en hel termin åt att skapa, bygga, måla och få utforska min egen kreativitet! I ett pedagogiskt syfte dessutom. Kan ju knappast bli bättre! Jag får läsa till några poäng senare, efter min examen så får jag även undervisa i bild. Perfekt!

 

 

Sedan kom jul och nyår och ledighet och allt vad det innebär och efter jullovet började jag min sista inriktningstermin (svenska). Och det är egentligen där jag är nu. Mitt i alltihop. Har praktik just nu och är inne på den sista veckan av totalt fyra. Jag gillar så att ha praktik! Att få "prova på" verkligenheten och känna efter, vara lite nervös, göra lite fel och ändå veta att det är okej. Att veta att jag faktiskt FÅR göra fel, att jag egentligen BORDE göra fel eftersom att jag lär mig något av det. Men ta det lugnt, det är inte så att jag har bränt ner skolan eller varit elak mot något barn. Nej, så fel blir det inte. Men att jag kanske pratar lite för fort, lite för långsamt, lite för lågt eller slarvar med instruktioner till eleverna. Men jag lär mig! Och jag utvecklas. Och det är det viktigaste.

 

 

 

Just nu borde jag egentligen inte blogga, håller nämligen på att skriva min andra B-uppsats under min utbildning.

Den förra skrev jag ensam, på 18 sidor utan handledning och över "jullovet". Den här skriver jag ihop med en annan tjej, den skall vara runt tio sidor, vi har flera veckor på oss plus handledning, så jag känner ingen panik. Har väl hybris antagligen för att jag fick a l l a rätt på en av mina senaste tentor och ett poäng ifrån alla på den andra. Är dock nästan klar, så det känns skönt.

Den måste vara klar fyra dagar innan deadline, för jag kommer inte hinna eller vilja skriva något när jag är i LONDON! Åker dit på torsdag med min vän Malin och det ska bli så fantastiskt roligt!

Under påskhelgen var jag och Max uppe i Stockholm. Det verkar bli en tradition för oss, vi var uppe förra året också. Förra året var det närmare 20 grader under påskhelgen, det här året närmare 5 grader. Hela annandag påsk spenderade vi utomhus på söder, och gick premiärmarschen mot Söderstadion ihop med flera tusen Hammarbyfans. Det var häftigt!