Alex

Även om jag ofta längtar ut till "verkligheten" tycker jag att livet som student är bra skönt ibland. Här är ett par tillfällen jag liksom har stannat till, lyssnat på fåglarna, tagit in atmosfären och liksom tänkt "Ibland är livet som student allt skönt":

 

För det mesta när man träffar nya människor är det lite saker man liksom checkar av för att få ett grepp om personen. En fråga som brukar komma ganska snabbt är "Jaha, och vad gör sysslar du med då?" och mitt svar har varit detsamma i lite mer än 3 år: "Tja, jag pluggar till lärare". Svaren jag brukar få på det skiljer sig lite men det brukar låta ungefär såhär: "Ööööh. Okej. Varför det?".

 

Vad är det för attityd egentligen? Alla har gått i skolan. Alla har haft flera olika sorters lärare. Alla har lärt sig mycket i skolan, och väldigt mycket på grund av läraren som faktiskt stod där framme vid tavlan. Varför är det så konstigt att någon faktiskt vill bli lärare? Är det så hemskt? Nej. Är eleverna så hemska? Nej (ibland). Är lönen verkligen så hemsk? Nej, lönen är verkligen inte så hemsk även om det självklart finns plats för förbättring (som med allt annat). Är lärare hemska? Nej. Är skolan en hemsk plats? Nej, inte det heller.

 

 

 

Jo. Fram tills att jag gick på gymnasiet hade jag väldigt få lärare som jag faktiskt tyckte om. För det är också viktigt! Det handlar inte enbart om att läraren kan det hen snackar om, utan andra saker ska stämma också. Sedan så var jag en grovt omotvierad elev vilket egentligen kan ha bidragit till den dåliga relationen jag hade med lärare när jag gick på högstadiet. Men det var lite som att de liksom hade gett upp. Jag kände väldigt sällan att någon trodde på mig och att lärarna inte förväntade sig så mycket av mig. Det sänker motivationen till skolarbete rätt så rejält. Och det för mig vidare till min första anledning till varför jag ville bli lärare från första början. Jag ville vara den som trodde på någon när kanske inte någon annan gjorde det. Eftersom att jag vet att det betyder himla mycket.

 

Den anledningen bär jag fortfarande med mig såklart, men min största anledning nu för tiden till mitt val av yrke är kort och gott: Det är roligt! Jag tycker verkligen det är kul. Med lektionsplanering, att undervisa, att träffa barn&ungdomar och att vara mitt i där allt händer! 

 

 

Det är därför jag vill bli lärare, för allt det där och mycket mer men som vi kanske tar en annan gång. Tjing!

Hej!

 

Jag har som sagt VFU (Verksamhetsförlagd utbildning) just nu. Eleverna tror att jag har prao hos dem. Principen är väl ungefär den samma så jag har inte direkt rättat dem. En kille i första klass frågade mig häromdagen vem jag var och vad jag gjorde där och jag svarade väldigt vuxet "Jag är student och ska bli lärare så jag är här för att lära mig hur jag ska göra för att bli duktig på det", varpå han skrek tillbaka "Nej du, det tror jag inte på! Jag tror inte på att du är president!" och så sprang han iväg utan att ge mig en chans att förklara att jag faktiskt sa student och inte president. Kan riktigt se hur det viskas i korridorerna om att jag tror att jag är president. Men visst, varför inte? Jag visar ju att man ska ha höga ambitioner i livet i alla fall. 

 

 

Nu är det såhär, jag har fått äran att vara bloggande lärare (även om jag inte riktigt är klar än!) i samarbete med Hanapee och fordetvidare.se. Och på tal om För det vidare. Vilken fin, bra och viktig kampanj! Jag kände med en gång, att det här vill jag vara med på! Och det fick jag, och glad är jag för det. 

 

Med tanke på det kommer jag att skriva mycket om läraryrket, min framtida yrkesroll, hur jag är och vill vara som lärare, förebilder jag har inom yrket och rent alltmänt vad jag tycker om skola/lärare osv! 

 

Såhär står det bland annat på fördetvidare.se:

 

Jag har alltså inte börjat plugga än till min tenta som är om sex dagar. Och jag vet inte om tiden kommer att räcka till för att plugga till den. Imorgon ska jag till vårdcentralen på dagen och på kvällen ska jag och Max ha fest hemma, på fredag hade jag tänkt att vara bakis + skola, lördag&söndag är det jobb som gäller och på måndag har jag skola hela dagen. Vet inte riktigt hur jag hade tänkt mig?

I fredags lämnades uppsatsen in och i måndags hade vi opponering på dem. Jag blev godkänd! Det har jag firat med att ligga hemma i soffan i två dagar och inte göra någonting alls överhuvudtaget. Dels för att jag inte kan komma ihåg när det hände sist och dels för att min kropp kände ett starkt behov av vila och att bara vara.

Nu börjar jag dock bli rastlös, så idag bjuder Max mig på lunch i stan och senare ska jag träffa Sofia för en promenad och därefter ska jag hem till mamma ikväll och hjälpa henne att sätta ihop IKEA-möbler och äta pizza. Bra dag!